D2 RECEPTORER OCH DEN SOCIALA GRANSKNINGEN


Färre D2 receptorer i thalamus skapar kreativitet, ja vad säger man! Alla kan inte vara får, heller inte de som väljer samma led som massan. Massan kan inte ha brist på dopamin för någonstans behövs alla. Tacksam dock att tillhöra de icke nöjda även om smaken av de ibland kan locka. Idéer sprutar och kreativiteten flödar. Även de 20 % med färre D2 receptorer har lättare till ett beroende och möjliga funktionsnedsättningar så som ADHD. Kanske har man en släng av de. Koncentrationen kan vackla hos de 20 % men vad fan gör de när man skapar, vill och kan se med vidvinkel. Ökad problemlösning för att filtret inte finns i den utsträckningen som massan. Skönt, och jag drar en djup suck och tackar genetiken i mig. 
 
Att alltid känna sig annorlunda har för min del i de flesta fall gungat åt ett bra och positivt håll. Jag vill inte passa in, och har aldrig behövt tack vare bristen på dopamin. Räck upp handen och säg vad du tycker. Hitta lösningen till ditt skavsår om inte, lev med de. Tankekraften är stor och slår mycket i backen vill jag lova. Safe and Secure är liksom inget som fascinerar. Aningens emotionellt otillgänglig och social introvert.
 
Det är lättare att skapa om ramen inte är så strikt. Saker som är djupa och tunga som man är i behov av att kasta runt i luften ett extra varv, de behövs. En del kommer aldrig fatta. Inte för dumhet utan för att vi har olika linser. Alla har fler lager men kanske genetiken stoppar vissa att nå dit. Hur ska man förstå när man inte kan se. Många gånger krävs en brist av något för att vilja mer men är de farligt att inte vara nöjd, att vilja känna mer, se mer och uppleva mer? Det är lätt att påstå de, men visst kan man inte vara nöjd men ändå leva ett liv man älskar. De går alldeles utmärkt att vilja känna mer, uppleva och prova och ändå älska där man är. Det handlar om perspektiv. Vi ser på saker med olika ögon. Att flytta betyder inte att fly för alla. Att testa på olika saker betyder inte att de man gör är tråkigt eller dåligt. Nyfikenheten och viljan är rent av starkare hos vissa än hos andra och de krävs ingen djupgående forskning genom ett mikroperspektiv för att förstå att de enbart är olika sätt att välja och besluta. Våra beslut äger vi, vi kan göra och skapa så mycket.
 
Så är det då okej att vara nöjd? Att känna att man är rotad och gilla livets lättsamma gång. Att låta andra fatta vissa beslut. Absolut, men tvinga inte någon in i den ramen. Respekten för livsstilen som normen anser vara de rätta och mättande är helt okej och de som vissa drömmer och önskar, men inte alla.
 
Jag blev både tagen och fick mig en rejäl spark i skrevet av en film jag såg idag. Tankarna började snurra helt utan filter och vad som anses bra eller dåligt. Kluven är de som snudda mig flertalet gånger. Jag är uppvuxen i en generation där vi gick från hemtelefon och ingen dator till ett exploderande informationssamhälle. Från att sitta en timme någon gång i veckan framför en tjock skräm till att öppna telefonen mer än vad jag vill kännas vid. Det är smärtsamt ämne när jag tänker på den indirekta påverkan på ett emotionellt plan. Jag är en del av den massan, massan som publicerar bilder om sitt liv. Hashtaggar för att synas och att folk ska hitta åt mitt konto som är fyllt med de som ger mitt liv oändligt med kärlek. Samtidigt fylls de med sorg och dåliga dagar eller en förvirrad matte. Verkligheten på en skräm, eller åtminstone så verklig den kan bli. Jag delar de som händer och sker, ingen fasad och inget filter om dagen eller turen inte blev som jag väntat. VERKLIGHET- De är ett av de olika sätt att publicera och vara en del av de informationssamhälle som ständigt matar oss med bilder och filmer på hur andra lever sitt liv. Sen om livet är sant, långt ifrån sanningen eller en hel hög med lögner vet vi aldrig.
Jag började långsamt filtrera och grubbla över de tankar som slog mig. Varför gör jag detta? Varför vill jag ha ett Instagram konto där jag visar världen mitt liv i bilder? Är det viktigt?
 
Det var jobbiga frågor då jag helt enkelt utan att ta ställning eller egentligen lagt ner tid på att tänka på varför, så insåg jag att, om mitt Instagram konto skulle tas bort skulle de kännas som en bit av mig försvann. En bit av de som jag älskar. Jag pratar inte om likes eller följare utan om minnesbanken som är tillgänglig för alla. Min minnesbank med de som betyder allt, mina fyrbenta bästa vänner. Jag har på egen hand gjort Instagram en del av mitt liv. Något som tar min tid från de jag visar världen i bilder. Jag blev kluven och frustrerad. Hur man slåss med sig själv över att ta del av sociala medier i det goda syftet men gallra de som inte ger en något. Jag kollar sällan bilder på andra, någon gång om dagen, knappt de. Jag kollar däremot på mina egna bilder och filmer om och om igen. Tänker tillbaka, reflekterar och minns så fina saker. Jag har med all lätthet kunnat göra de albumet helt för mig själv eller mina närmaste utan att blanda in världen. Jag saknar tiden då vi prata med människor utanför en skärm, jag älskar de jag har i mitt liv som jag lärt känna långt innan smartphones och sociala medier skötte den biten. Jag älskar nuet och de är de som får mig att känna allt, toppar, dalar och allt däremellan.  Helt klart har sociala medier mycket positivt att komma med. Många människor som blir en del av varandras liv tack vare sociala medier, kunskap och människor som delar med sig av sina erfarenheter. Men det är lätt att bli blind, glömma att filtrera och låta mycket onödig information samlas. Jag känner sällan stress men tror att sociala medier kan orsaka en viss stress utan att jag har reflekterat över det.
 
Tid är inget vi får tillbaka och den ska man förvalta väl. Hur den förvaltas på bästa sätt avgör varje enskild individ. Jag har dock med sparken i skrevet insett hur stor del av min tid sociala medier tar upp och då är jag medveten om att jag inte är en i massan som är mest flitig med att besöka sociala medier. Jag vet vad jag älskar, jag vet vad som får mig må bra och jag vet vad jag vill skapa och göra. Instagram är inte en del av de i privat syfte utan de är de som finns på bilderna och jag tror min egna lycka skulle kännas ännu mer närvarande om jag förvalta min tid.  
 
Jag ska fortsätta skriva för att skriva är lycka, djup och känslor. Jag gillar skarpt att dela tankar, ta del av kunskap och ge kunskap och information. Kanske skapa en reflektion och en tanke hos någon, som börjar fundera på den skeva kvinnobilden i världen på ett lite djupare plan eller får ett tips på vägen för att man delar med sig av sin träning med sina fyrbenta vänner. Reflektera och diskutera saker som jag anser har betydelse för mig men även andra. Jag gillar mötesplatsen på draghundar.se och är ett stort fan av att kunna dela och marknadsföra mitt företag. Jag ska dock begränsa mina kanaler, helt klart, för just då begränsar jag min tid och mer av den läggs på att vara precis där jag vill vara
-I nuet med mina hundar!
 
Begränsningen innebär att en egen sida utan flöde och uppdateringar från världen. Bara min sida som folk kan välja att klicka in på utan antal likes och följare. Ingen ram där haf ska förhålla mig till antal ord, redigering, eller minuter per film. Berättelsen hur man kan leva ett liv utanför normen och de samhället pressar på, om livet med fyrbenta vänner, kaos blandat med ordnad struktur. Bakslag, framsteg, toppar och dalar. En drömmare som kanske kan få andra våga ta steget till sin dröm men framförallt får ventilera och göra de jag älskar-skriva! Back to basic i den mån jag kan men ändå kunna ta del av event och träffar samt den utvecklingen som sker men sållningen på de som betyder mindre eller egentligen inget alls. De är ett tvivelaktigt beslut men de är också de som gör att jag väljer de. Jag driver företag och är överlag en drivande motor utan stopp och till stor del har jag sociala medier att tacka för det enkla sättet att nå ut till människor. Jag har lätt att ta kontakt med likasinnade för tips och råd. Jag kan se när event och tävlingar händer och följa de på håll. Så visst är det kluvet. För att få distans från att öppna telefonen för att kolla vad som hänt utan att egentligen leta efter något speciellt, som ett beroende som jag inte ägnat en tanke på att jag hade eller har behov av. Jag ska  göra precis som jag gör med situationen utan TV. Jag sätter på en film eller serie på min dator när jag känner för de och har tid. Det står ingen TV hos mig och jag har inte en uppsjö av kanaler. Egentligen är de inte Tv:n i sig jag tar avstånd från utan kanalutbudet. Jag har där valt att filtrera bort en del av de som för mig inte har en betydande del av mitt liv eller ska få ta min tid.
 
Att min generation kan kännas kluven till det postmoderna informationssamhället vi lever i mer än andra är förståeligt. Vi var i en ålder där vi växt upp utan de och mitt i perioden i livet som tonåringar kom en extrem utvecklingen att ha sin start. Från att vara ute hela barndomen och långt upp i tonåren till att leva i en utveckling under en ganska känslig och påverkbar ålder. Inte konstigt att generationen känner sig delad, kanske inte konstigt att åttiotalisterna tagit ett steg till sidan av normen.
 
Jag älskar informationssamhället men samtidigt avskyr jag de. Ja- ordet som ringer klarast är kluven. Jag delar min verklighet för att i hopp om att påverka, förändra eller enbart visa verkligheten. Jag drivs av ord, musik och bild. Det är magi och ord som blir till menningar har en stor betydelse för själen,  min själ. Samtidigt gör jag de på de medier som pumpar ut de lyckliga, snygga och lyxiga konsumtions livet. Kanske samhället är i anomi? Eller kanske behövs vi som delar allt för att vissa ska känna att de inte är ensamma om att leva livet på de folk kallar rosor. 
 
Många gånger är vi mer intresserade och lägger ner vår tid att följa andras liv än att leva vårt eget. Även om de livet vi följer enbart innebär en arme av bilder om hur nyvaken och het man är när man öppnar ögonen,  hur mysigt de var att baka bullar 05.30 på morgonen och hur snygg matta man shoppat för ex antal tusen. Risken är att vi kommer ha en större utbredning och spridning av psykisk ohälsa än de vi redan har idag om vi aldrig vågar visa vårt riktiga jag. Om de inte är äkta på bild hur ska vi annars våga möta verkligeheten eller de vi idag kallar IRL.

Detta  inlägg har lika mycket motsättningar som kokkaffet versus latten, kluven är helt klart rätt ord, för varje menning kan jag hitta en brytpunkt eller en positiv sida med de jag samtidigt finner ohälsosamt och emotionellt stört. 

"Become who you are"

Kommentera

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-