Men mest av allt är jag ledsen

Jag ser mig omkring, hur människor lever.
Vad de tar ansvar för men även när ansvarslösheten kickar in, med en klapp på axeln för att det ska kännas bättre.


Ansvarslösheten verkar nämligen vara det nya modet. Som efterföljs av alla ”klappar på axeln kommentarer” som rättfärdigar vårt beteende. Visst kan saker skita sig, men för vissa verkar de vara återkommande. Det finns tusen anledningar till alla tuffa beslut och vi kan få de mest bisarra besluten att låta kloka med rätt ord. Ingen skrapar på ytan och de flesta sväljer bara allt rakt upp och ner. Ni vet de vi ser på sociala medier är den enda och hela sanningen. 
 
Jag ser hur en del agerar i spända situationer och hur de hittar lösningar och bortförklaringar för att rättfärdiga sina beslut.  Jag ser hur de tittar ner på det som de anser vara brister, fel och ett missnöje och den där förbannade oturen som bara drabbar de. Jag är ledsen för deras skull, i vissa fall empati men i de flesta fall sympati för en del förtjänar inget annat. 
 
Mitt bland alla intryck som strömmar in från alla håll och kanter ”se mig, hör mig, jag har gjort de för någon annans skull, SE MIG” så inser jag hur tacksam jag är för att jag är den jag är.
Hur jag inte behöver ”stoppa ner mig själv i halsen på andra” som en klok vän sa.
Hur jag väljer att se på saker och hur jag väljer att ta mig an världen.
Hur jag tar ansvar för vad jag har och vad jag skaffat mig. Tacksam över hur jag värdesätter mig själv och de som finns runt mig. Att stå där när det blåser och än dock stå pall. Att stå upp för mina värderingar och inte böja en tum på dessa, som står till grund för vem jag är. 
 
Att jag är så förbaskat nöjd över att jag är jag, betyder inte att alla gillar mig eller är lika nöjda. Jag tror nämligen att jag kan vara ganska svår att gilla. Jag tycker mycket, jag har klara och för vissa, hårda åsikter. Ni vet sådana åsikter som trampar folk på tårna, sånt som är lite för nära sanningen och den svider ibland. Jag gillar inte trams och offerkoftor. Jag gillar heller inte den enorma media vågen av bekräftelsebehov, jag snarare kräks på de. De är som rotmos, av enbart doften vänder de sig i magen på mig. Jag har svårt för självömkan och att ”alla har det tufft ibland men JAG har haft de tuffast av alla” Ni vet de som alltid fått kämpa så mycket hårdare och slitet fler timmar än alla andra. 
 
Men mest av allt är jag ledsen. Ledsen för att trenden ”skjut bort allt typ av ansvar” gjort ett stort intågande i draghundsvärlden. Likaså trenden som spär på ”den klappande axeln kommentaren” Den kommer oavsett om vi vet bakomliggande anledning eller någon form av sann grund. 
 
Ni vet att, många gånger per vecka får jag frågan av mina kunder.
 – Du har draghundar va? 
Mitt svar är aldrig ”ja” på den. Istället säger jag att jag har hundar, mina bästa vänner. Mina högt älskade familjemedlemmar, sen är drag en av alla de sporter som vi sysslar med. Jag kan nämligen inte förknippa mig med de som många förknippar med draghundar och den tillhörande världen. 
 
Det bytts ut hundar på löpande band på vissa ställen, man ändrar intresse och man är överhuvudtaget flyktig i vad man vill syssla med. Man hade visst köpt på sig ett gäng Malamuter men sen kom man på att det är sibbar man vill köra. Ena dagen är det de ena som gäller men dagen därpå har drömmen skiftat och kvar står hundarna som ännu en gång ska flytta, byta kompisar, hem och lämna sin trygghet. 
 
Det kommer alltid finnas gånger där de finns bra och rättvisa anledningar för omplaceringar av hundar, så är det. Livet kanske skiter sig rejält. Vi kan inte styra över precis allt. MEN…det är långt för hög acceptans. Det ska inte vara vardagsmat. 
 
Många saker kan vi påverka. Vi kan lägga våra drömmar om de där stora spannet på is eller tänka om i vår träning. Vi kan lägga tävlingssäsongen på ”HOLD” eller bara tycka att de är okej att ”komma sist” om ens hundar inte blev så snabba som man tänkt sig. Hunden som man hade hoppats skulle älska drag kanske inte gör de, men den älskar garantera någon annan hundsport och aktivitet så varför inte välja de. Hundarna måste inte vara de som måste anpassa sig. Vad sägs om att vi människor som faktiskt skaffat oss hundarna från början gör de jobbet istället. Anpassa livet efter de man valt att dela sitt liv med. För om hundarna verkligen kommer först och varje individ är viktig så är sporten sekundär.  Stå pall och ta ansvar för vad man har skaffat sig och om de sket sig en gång, tänk för fan till innan nästa hund köps. 
 
Ni minns att jag sa att vissa inte gillar mig, jag tror knappast jag har minskat antalet av dessa genom att, inte bara gå emot trenden utan även säga exakt vad jag tycker och tänker om den. Den luktar skit, falskhet och hyckleri.
 

Visa respekt för hunden. Ta ansvar för vad ni valt, de är inte ett redskap, som en bil man kan ta fram när det passar, byta upp sig till en turbo eller sälja så fort kopplingen krånglar. 
 
Hundar är levande varelser som förtjänar kärlek, trygghet och respekt och de kommer alltid att ge sitt bästa. Och är inte det bra nog så är det dags att omvärdera vad som är bra nog och vara tacksam för de två ögonen som tittar på dig och gör sitt absolut yttersta trots att de inte valt dig.  

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar