Alla har vi haft eller stött på en Togo, men bara ett fåtal får uppleva en Togo för vissa går miste om dem.

För er som inte är bekanta är det filmen som släpptes den 20 december som är baserad på en sann historia om hunden Togo och hans bästa vän Leonhard Seppala. Tänker inte beskriva historien något närmare men de går att ta del av om man söker på dessa två. 
 
Jag har precis sett filmen och den väckte så otroligt starka känslor inom mig. Tårarna rann och Orca kom och kröp upp i famnen och tvätta mig. Hon fråga mig inget alls utan bara tittade på mig som att hon förstår. 
Filmen fick mig att tänka på just hundar som Togo. Han var en fantastisk ledarhund men sprang för sin bästa vän och inte för springandet i sig. Han var en hund med enorm energi och envis som få med en massa hyss för han fick först inte chansen att få bli den han skulle och ville bli. 
 
För att återkoppla de till mina tankar om hur många har hund idag så är det allt för ofta den jobbiga, den som inte gör som vi människor vill, som inte är en självklarhet i det vi tänkt oss aldrig får den rätta chansen. Kanske hunden mognar senare, behöver mycket uppgifter för att få lov att utvecklas och bli sitt bästa jag. De flesta människor förstår när jag som oftast brukar beskriva hur olika vi människor är. Hur vi lär oss olika, hur vi handskas med sorg på olika sätt och hur vi rätt och slätt skiljer oss så mycket åt i mångt och mycket men någonstans på vägen tappar människor den förståelsen när det kommer till våra hundar. De ska i mångas ögon bara funka, utan någon stor ansträngning eller effort från vår sida. 
Helt plötsligt är det som all kunskap kring psykologi, etik, inlärning, utveckling, förmågor, hormoner, sinnesstämning, hälsa osv helt blåst ut hur huvudet. Man vill gärna som människa bli förstådd men vill inte ens försöka förstå sin hund. Det är ett så himla vanligt fenomen man stöter på idag. Springer hunden inte tillräkligt snabbt, eller är jobbig och bångstyrig så placeras den om. Passar den inte perfekt in i ens vardag så placeras den om. På vägen är de så många människor som inte får uppleva sin Togo. Så många människor som går miste om så stor utveckling och kunskap. Tillsammans med hunden men också på ett personligt plan genom hunden. Många är så snabba med att döma ut och stämpla ett beteende även om bristen på kunskap kring det är stort. Snacka om att missa allt de fina med att dela sitt liv med dessa underbara djur.
 
Funderar mycket på vad det beror på. Oviljan att lära sig? Tror man sig redan veta? Vill man bara inte att de ska få ta tid? Vill man inte jobba för sitt bästa jag och tillsammans bli det med sin hund? Är det så att man helt enkelt har så bråttom att komma ut och tävla och vinna att man enbart ser de som ett sett att glänsa. Ja vem tusan vet. Anledningarna variera säkert.
 
Som jag skrev en annan gång så finns de gånger när de är det bästa för hunden, där det är ett genomtänkt beslut med massa kunskap bakom och stor stor sorg, men många gånger är det tyvärr en människa bakom som varken vill anpassa sig eller lägga ner den tiden som krävs och inte ens försöka lära sig. Tyvärr använder sig dessa personer många gånger av samma anledningar och de som gått igenom ett sådant beslut för att de var de enda rätta tror jag faktiskt tar rätt illa vid sig av de andra personerna som använder diverse ursäkter men de kan ligga något annat bakom. 
 
Vi alla vet detta, vi alla ser de och det har blivit en så fruktansvärt stor acceptans kring detta. 
 
 
För att knyta ihop säcken, kommer vi till de där jag starta med. 
Alla får inte uppleva en Togo. 
 
Kanske för att vissa inte är kapabla till att ens se och känna de men för oss som gör. Det är bland de finaste och mest djupa man kan komma och känna. Det är så otroligt fint att jobba tillsammans med en hund och lägga ner tid och hela sin själ i en individ. Mitt hjärta svämmar ofta över av glädje. Inte pratar jag om en prispall utan allt de där andra. Det kan vara så små framsteg som gläder en enormt. Att se sin hund växa in i en trygg roll och se hur de letar vägar för att hitta sin fortsatta stig att trampa på och fortsätta utveckla alla sina egenskaper. Att se en hund som är stökig och rörig för att man helt enkelt inte funnits dennes rätta plats och sen gör de, är så otroligt vackert. De berör mig på djupet och slår alla tävlingar och meriter med hästlängder. Jag har kommit att inse att de inte är alla som känner detta eller kanske vill känna de men för oss som gör de, för oss som inte ger upp på de vi kallar tuffare eller svårare hundarna, vi njuter till fullo. Vi lär oss enormt mycket och tack vare alla olika individer vi satsar vårt hjärta i så får vi otaligt många hjärtan tillbaka. Man bygger en enormt genuin och nära relation som inte går att beskriva med ord. Det kommer inte gratis och det är med en del förbryllande uttryck och ibland känns de som man jobbar i motvind. Men de är inte för att en hund är hopplös eller för att den skulle vara dum utan vi som står bakom har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap och enda sättet att få de och knäcka nöten tillsammans med sin bästa vän är att ge de tid, en massa tid. EN enormt stor portion tålamod, oändligt med kärlek och göra de med den största ödmjukheten. 
 
Så med det sagt.
Alla har moral men alla har definitivt inte etik och som årets julklapp önskar jag att folk ger mer kärlek, förståelse och visar en större ödmjukhet och tacksamhet till deras fyrbenta. För de ger oss allt de har, alltid. Och om de inte blir som vi tänkt oss, ja då hänger de på oss. Då har vi inte gett dem de rätta förutsättningarna, kanske skyndat för snabbt eller helt enkelt inte förstått. Då önskar jag att folk går till sig själva istället för att projektera över deras okunskap och misstag och lägga de på hunden, som alltid gör så gott den kan efter de förutsättningarna du gett den.

 
God Jul!

Läs hela inlägget »