Tänkte att jag skulle dela med mig av en tanke, men är de mer än en tanke? Kanske är de en sanning. Då jag med flera upplever samma sak får det mig att undra. Det kan inte vara en slump. 

Jag med många väljer att flytta från sin hemort. Alla av lite olika anledningar. Allt från plugg, jobb, förändring eller enbart att vilja se och uppleva nytt till att känna att man vill testa bo på en annan plats som passar ens livsstil bättre eller rent av bara är ett vackert ställe där man vill prova att leva sin vardag. Vissa av oss blir kvar på det nya stället andra byter plats för man vill se nytt. Vissa saknar sin hemort och flyttar hem. En sak är säker, det är nyttigt att byta plats, se annat.

Man får perspektiv på saker och ting. Det man tog för givet på hemorten ser man på med nya ögon och njuter av de på ett helt annat sätt. Har man aldrig provat kan man inte veta. Så enkelt är de. Man kan vara nöjd på platsen man växt upp på och det är helt okej, men man kommer aldrig få uppleva känslan av att sakna platsen och se på den med de där nya glasögonen. Det blir också svårt att säga vart man trivs bäst om man aldrig provat vardagen på en annan plats. 
 
Något annat som sker när man rör på sig är att man träffar människor man aldrig skulle träffat annars. Nya kontakter som banar väg för nya upplevelser och kanske vänner för livet. Det är nyttigt att se något annat än hemmets trygga vrå av flera olika anledningar men jag tänker inte gå in på alla i detalj, men som sagt alla gör sina val och de är man berättigad till. 
 
Jag har varit den som flyttat flera gånger, till flera olika platser. Egentligen är Strömsund den platsen jag stannat på längst tid. Hela två år blir de på annandagen. Det är en lång tid för mig men jag trivs, jag är inte klar med Strömsund. Jag har mer att uppleva och se. 
 
Av alla gånger jag flyttat så är det en sak som jag idag kallt räknar med men inte gjorde i början. Alla de där nära och kära som skulle komma och hälsa på. De allra flesta bara pratar och de kommer aldrig komma. Det kan låta sorgset men för mig har det snarare blivit en grej jag stört mig på, kanske inte att de inte kommer men alla tusen bortförklaringar.

Det är tydligen svårare för folk att ta semester än mig, det är så komplicerat när man har barn, de är så himla långt bort…man tänker på mig och önska att de fanns tid.

En av de mest intressanta bortförklaringarna är det där med avståndet. Det är tydligen längre för de som åker från söder till mig än om jag åker ner från norr. Jag vet inte, men hör man hur detta låter? Hade de inte vart mer ärligt att säga att man faktiskt inte vill komma, eller att man skulle vilja ses men de är inte så mycket värt att man vill avvara några av sina semesterdagar och ta sig upp. 
Jag däremot. Jag har åkt ner flertalet gånger genom åren då jag bott på annan plats. Jag har kört över Jul trots få lediga dagar. Jag har farit som en blådåre när jag väl varit hemma för alla vill träffas och ses. Sen att det är ett mindre projekt för mig att åka ner med 10 hundar eller att jag dessutom har en rätt nystartad firma och inte sitter inne på 5 veckors semester med diverse förmåner som tillkommer när man är anställd verkar inte bekymra någon. Jag kanske egentligen skulle stannat hemma och jobbat men valt mindre pengar och avsatt tid för att ta mig ner. Jag har många gånger kört själv, korta vistelser men det har vart värt de. Men när de inte kommer tillbaka inser man att de inte är värt det. Jag saknar nämligen inte västkusten. Det finns fina saker på den platsen men de är inget jag saknar eller längtar till så jag har av en enkel anledning åkt ner, för mina nära och kära. Men när det inte kommer från båda håll så vill man inte. 
 
I början tjöta jag. Jag ville så gärna att man skulle komma upp och se den fina naturen och allt de underbara som jag njuter av här uppe. Jag ville dela med mig av en bit av allt de där fina här uppe. Numera dock, så tjötar jag inte. Nu blir jag bara irriterad på att man kommer med bortförklaringar. Jag har slutat fråga. 
 
Så till sanningen i detta. Jag är långt ifrån ensam om att uppleva de. Flera i min närhet bor långt ifrån sin hemort och upplever precis samma sak. Har vi färre mil ner över? Halveras de på något konstigt vis?  Har vi mer semesterdagar? Har vi fler timmar på dygnet? Har vi mer tid att strö runt för att vissa av oss ”bara” har en stor flock hundar och inga barn? Är de kanske lättare för oss att ta oss ner med en massa hundar? Har vi ett mindre fullspäckat schema? Har vi kanske inte så många saker vi vill hinna med att göra?
 
Ärligt så vet vi -man tar sig tid för de man värdesätter. Inga tankar i världen visar de som en handling visar. Så om ändå folk hade varit ärliga istället för att hitta på bortförklaringar. Det är liksom okej att glida ifrån varandra. Det är okej att inte vara så tighta man var en gång. Dessutom har jag så mycket lättare att köpa ärlighet än en dålig bortförklaring. 
 
Vissa kanske suger åt sig och jag trampar på lite tår och så får det vara men de handlar inte om mig specifikt, det råkar bara vara min historia och erfarenhet genom livet som jag delar men detta handlar om att det är ett faktum för många. Jag har hört människor berätta om egna upplevelser och där allt ifrån ”att rodda hundvakt eller ta med alla vore en barnlek men när de är ombytta roller så är de genast en massa ”men”. ”Eller gumman jag vill så gärna ses men ”min tid” räcker inte till men kan inte du komma ner” som personen gjort de senaste gångerna. 
 
Vissa kan anse de sorgset men jag ser de inte från de hållet. Jag har mycket lättare att erkänna att man inte stod varandra så nära som man kanske trodde.

Jag lever ett helt underbart liv här uppe med få men helt fantastiska människor. Sen är de några få som tar sig tid, vill och framförallt gör istället för tomt prat och de är guld. 

Till er andra som startar alla meningar med om, men, en suck och ett kanske, sorry men jag åker inte land och rike runt om ni inte kan färdas samma sträcka för mig. 

Läs hela inlägget »